Tranbärens historia
Tranbärets historia går hundratals år tillbaka i tiden.
Den amerikanska ursprungsbefolkningen blandade hjortkött och mosade tranbär för att göra så kallad pemmikan – en torrproviant med lång hållbarhet. De ansåg även att tranbär hade läkande egenskaper, och medicinmän använde tranbär som ingrediens i omslag för att dra ut gift ur pilsår. Tranbärets fylliga röda saft tjänade även som ett naturligt färgningsmedel för mattor, filtar och kläder Och bland Delaware-indianerna i New Jersey betraktades tranbäret till och med som en fredssymbol.
Tranbär är en av endast tre inhemska bärsorter i Nordamerika (blåbär och Concord-druvan är de två andra). De har gått under många olika namn. De östliga indianerna kallade dem ”sassamanesh”, medan Cape Cod-pequoterna och lennl lenape-stammarna i South Jersey benämnde dem ”ibimi”, eller ”bitterbär”, och algonkinerna i Wisconsin kallade frukten ”atoqua”.
Men det var inte förrän tyska och nederländska bosättare började använda uttrycket ”tranbär” – eftersom tranbärsblomman liknar en tranas huvud och näbb – som vi kommer fram till dagens benämning.
Pilgrimerna sägs ha serverat tranbär vid det första tacksägelsefirandet i Plymouth, jämte vildkalkon och ”succotash” (en maträtt med majs och limabönor). På klipperfartygens och de långa valjakternas tid användes bären av amerikanska sjömän för att förhindra utbrott av skörbjugg. Under andra världskriget skickades omkring 450 ton torkade tranbär per år till de amerikanska trupperna.